chamoto.se

Vid de svåra ekonomiska perioderna som varit efter industrialismens intåg har man på olika sätt försökt motverka dessa. Man talar om att ha en stabiliserande räntepolitik (tillämpligt i de ekonomier som har en fristående Riksbank). Vad vi dock ser är att vi ofta i ekonomiska situationer hamnar i negativa spiraler och vad gäller räntan är detta ett lysande men mycket skräckinjagande exempel. Här om dagen, 11/2, sänkte Riksbanksdirektionen räntan till otroligt låga 1% (läs bland annat DI.se Räntor och valutor: Riksbanksbesked sänkte räntor och krona). Detta fenomen är helt klart ett problem, eller åtminstone början på ett problem. Så låg har räntan aldrig varit i Sverige tidigare och det får konsekvenser som vida överstiger vad man i första ögonkastet kan tro är positivt. Problemet uppstår då man tittar på vad som hänt i långa loppet, vid varje “finanskris” har man sänkt räntan kraftigt, dock lite mer för varje kris som uppstått. Riksbanken har aviserat att räntan kan komma att sänkas ytterligare under 2009 vilket förmodligen, min personliga uppfattning, skulle göra att vi ser en botten vid 0,75%. Nästa kris som kommer att komma runt 2016 (plus/minus ca ett år) måste motas med ytterligare räntesänkningar. Då kanske man måste sänka räntan ända ned till 0,5% och vad händer sedan? När vi kommer ned till 0% vilket man gjort för vissa räntor i USA då tar det stopp, för det är ju inte speciellt troligt att Riksbanken kommer betala banker för att bankerna skall låna pengar.

En av många orsaker till att denna problematik uppstår är att låntagare som lånar nu inte har en mariginal för en ränta som ligger upp till 300% högre än när de tog lånet. Lek med tanken att ett företag lånar 1 miljard kronor. Vid 1% årlig ränta är ränteutgiften 10 miljoner kronor. Ökar räntan så otroligt mycket som 300% så är vi uppe i 4%-enheter. Det vill säga att räntekostnaden helt plötsligt blir 30 miljoner kronor årligen och företagets marginal kommer effektivt att ätas upp av de ökande räntekostnaderna. Detta gör att låntagaren kommer bli tvungen att kompenseras genom en ännu lägre ränta i lågkonjunkturen för att kunna hålla sig flytande. Alltså är det givet att de som gör ränteprognoser och kalkyler hos låntagare är för optimistiska vilket leder till katastrofer.

Detta scenario hjälps ju heller inte utav att kreditmarknaden så gott som fryst idag. Ingen är villig att stå för den risk det är att låna ut pengar till någon annan, den aktören kan ju gå under i morgon.

Så, det vi har sett under 2008 och kommer se under 2009 är något av det värsta i ekonomiska kriser någonsin. Det är bara att hoppas att vi slipper se en arbetslöshet om 25% igen, det är nog en av mycket få faktorer som för tillfället skiljler denna kris från depressionen på 1930-talet.

Skulle finanskrisen smittat eller kontaminerat biologiska varelser hade vi varit döda för längesedan, haven hade varit förångade och Tellus hade förmodligen explorat och alla spår av jorden hade varit utraderade. Depressionen á la 30 tal, trodde du att du skulle få vara värst va? Haha nejdå, det har finanstoppar, politiker och inte minst republikaner sett till att fixa nu.

Den här blogen är politiskt obunden och politik ska inte florera här, men, då ekonomi och politik går hand i hand är det svårt att alltid skilja dem åt, speciellt i fallet i den artikel jag just länkade till.

Vi såg under dagen idag groteska nedgångar på börser både i Europa och Asien, men även USA sprang på bra nedför. Men imorgon kommer vi nog titta tillbaka på dagen idag och tycka det var milt. Pia Gripenberg skriver på dn.se:

Och där skickade 228 amerikanska politikerna en ny brandfackla rakt in i den finansiella härdsmältan. Politikerna är uppenbarligen mer måna om sin egen framtid än världens.

Ja, det är precis vad de gjorde. Inte nog med att krisen nu spritt sig till Europa, den tar inte slut heller. Som de flesta nog vet idag är världsekonomin väldigt förenklat som ett korthus, faller en bank så faller alla. Njea, så enkelt är det ju inte men principen är sådan. Allt hänger ihop. Nu har republikanerna dessutom sett till att än fler amerikaner kommer gå arbetslösa, huslösa och hamna i en säker misär – Bra jobbat gubbar!

Nu faller lotten på Henry Paulson att för fjärde gången (om jag räknat rätt) lansera ett “räddningspaket” vilket förmodligen inte alls kan påminna om det han lagt tre gånger tidigare. Hur fort kommer det gå? Ja, när problemen är av digniteten 700 miljarder dollar plockar man inte bara fram ett nytt förslag ur rockärmen och frågar “blir det här bättre då?”.

Nej, det här garanterar nog att vi kommer se fler banker och institut falla = fler förlorar sina jobb och vi kommer se konkurser på löpande band kommande år.

Man säger att krisen inte spritt sig till Sverige, att vi står starka och att banker inte kommer falla och det vore rimligt att påstå – om vi hade levt i en isolerad värld. Det finns dock inget som heter “Svensk ekonomi”. Visst, vi kan studera Sveriges ekonomi ur ett makroperspektiv och konstatera väldigt mycket, men till syvende och sist så är det så att Svensk ekonomi är beroende av resten av världsekonomin. Det såg vi inte minst bevis på idag då Riksbanken gick ut och pumpade in 30 miljarder US dollar för att man behöver fylla på systemen med likvider.

Vidare skriver Pia Gripenberg på dn.se:

För politikerna i representanthuset är nu på väg hem till sina egna delstater där de ska kampanja för att bli återvalda. En del lär nog med stolthet säga att “Jag såg till att inte 700 miljarder dollar av era hårt skattade pengar slösades bort på finansmatadorerna på Wall Street”.

I princip har de rätt. Men när priset är arbetslöshet, räntehöjningar och nya bankkrascher i många fler länder än USA, är det alltför högt.

Detta är precis vad jag också tror att dessa politiker kommer göra, men det ironiska i det hela är att de lika gärna skulle kunna argumentera såhär:

“Jag såg till att just Ditt företag gick omkull eftersom Du inte fick någon kredit av banken för att fortsätta dagliga driften av Ditt fåmansföretag”

Eller

“Jag såg till att Ni blev arbetslösa för att det företag ni jobbar på inte längre kunde få lösa något röreselkapital”

Grattis, det är starkt jobbat, verkligen något att vara stolt över!

Ja, människor i flock beter sig sällan rationellt. Enskilda människor beter sig allt som oftast mycket rationellt och korrekt, men i grupp är det motsatsen. Jag hoppas dock att detta kommer bli ett undantag. Att amerikanska folket inser vad som hänt, att de, oavsett partifärg, som röstat ned förslaget gjort främst amerikanska folket, men även resten av världen, en stor björntjänst.

Bra jobbat gubbar!

Ja, oavsett svaret på den frågan så vet vi nu i alla fall att det är vad SCB gör, att vara källkritisk applicerar numera på alla källor. Vi kunde igår läsa rubriker om SCB som hade klantat till det ordentligt. Vad som enligt idg.se verkar vara ett programmeringsfel kan ha orsakat Riksbankens, RB, justering upp av räntan till 4,75%. Vad som hade gått fel är enligt artikeln skopriser

Felet uppstod när nya skomodeller skulle in i systemet som övervakar konsumentpriserna.

Detta skulle alltså vara orsaken till en höjning av reporäntan. Vidare i artikeln uttalar sig en chefsanalytiker på SEB

Henrik Mitelman, chefsanalytiker på SEB Merchant Banking, tror att detta programmeringsfel kan vara orsaken till räntehöjningen.

– Det kan ha påverkat beslutet. All statistik både från Sverige och utomlands var emot en höjning. Det enda som talade för en höjning var något högre inflation än väntat, säger Henrik Mitelman.

Detta kan man inte annat än bli högst oroad utav. Om den statistikmyndighet vi har här i Sverige inte är att lita på, hur ska vi då kunna lita på några statistiska källor alls? Nu påstår jag inte att myndigheter är ofelbara och är någon slags guds avkomma men, de ska ändå vara välberyktade och ha seriösa och bra produkter, vilket ju kanske inte är fallet alla gånger. Det är ju trots allt viktigt att den källa ett land baserar mycket utav sin penningpolitik på faktiskt är tillförlitlig.

I DN Ekonomi igår gick det att läsa artikeln, “Det skulle kunnat få vågskålen att tippa över”, att SCB dock har en mycket ambitiös målsättning att fånga upp nya konsumtionsmönster vilket motsvarigheter inte lär ha i samma utsträckning, detta ger ju dock SCB några poäng, men långt från antalet nödvändiga poäng för att komma tillbaka till nivån innan denna förtroendekris. Chefsanalytikern från SEB säger vidare i DN artikeln

Enligt Henrik Mitelman är det dock något av en ödets ironi att felet uppstår just nu, när Riksbanken är så fokuserad på den aktuella inflationen.

- Tidigare har ju Riksbanken varit väldigt framåtblickande och motiverat sina räntebeslut med prognoser om inflationen. Nu motiverar man inte räntebeslutet med prognoser utan det är väldigt mycket fokus på dagens inflationstakt – det är lite av ödets ironi, säger han.

Men detta förändrar ju dock inget över huvudtaget. Vågar man lite fullt ut på SCB? Nej skulle jag svara, SCB har ju problem att leverera siffror i mer än ett fall …

Nu var det inte fest och lekar jag tänkte på när jag satte rubriken, även om nog en och annan gör den associationen. Jag började mer tänka på vad helgens besked från USA:s finansminister, Henry Paulsson, kan komma att innebära för USA som land och dess aktieägare. Jag har lyckats komma fram till i alla fall några slutsatser, inte minst med hjälp utav lite artiklar.

I Affärsvärldens artikel “Jag hade inget val” konstaterar Henry Paulson att han just inte hade något val. Nu kan jag inte helt och hållet prata för det amerikanska bankväsendet men, i Sverige är Riksbanken, RB, en garant för att banker inte går i konkurs. Detta är viktigt då en bankkonkurs skulle leda till förödande konsekvenser. Interbanklån (lån mellan banker, ofta på mycket kort tid) kan fås även från RB även om det brukar vara sista orten att fråga då man lånar ut till en hög ränta i jämförelse med “marknadsbankernas” räntor.

Jag vågar utan vidare påstå att amerikanska systemet i alla fall i grova drag påminner om det Svenska. Nu har man också, om vi ska dra fler paralleller med Sverige, fått problem med Freddie Mac och Fannie Mae, se gårdagens inlägg. Detta är att jämföra med om SBAB skulle gå i konkurs i Sverige.

Men, vad kommer hända nu då? På dagens industri kan vi läsa följande tråkiga (för aktieägarnas del) nyheter

När Freddie Mac-aktien började handlas på Frankfurtbörsen på måndagsförmiddagen raderades 51 procent av aktiens värde ut jämfört med kursen i fredags.

Aktieägarna, som får ta den första stora smällen när staten går in som majoritetsägare i de båda krisdrabbade bolåneinstituten, hamnar dessutom längst ned på listan över fordringsägare vid eventuell konkurs.

Så alltså inte nog med att man har fått en kurs som gör aktierna lika mycket som papperet det är tryckta på (nej aktier är sällan utgivna i form av papper idag, men liknelsen är talande), aktieägarna hamnar dessutom längst ned på fordringsägarlistan. Man kan alltså dra slutsatsen att de som idag har aktier i ett av dessa två bolag så gott som kan räkna sina pengar som förlorade.

Man ska dock inte tro att denna sub-prime kris nu är löst och att det blev så pass “billigt” som att det endast är aktieägarna som betalar företagen ur krisen.

Prislappen beror på hur de båda bolåneinstituten utvecklas under statlig kontroll. Enligt beräkningar från i juli kan det i slutändan handla om en nota på 25 miljarder dollar för amerikanska skattebetalare.

Men det finns potential till betydligt större belopp.

Detta gör ju alltså att aktieägarna kommer få betala dubbelt upp för denna kris. Dels genom de förluster man gör genom papperen men också i form av skattebetalare.

Jag tänker inte raljera över USA:s kontrollmekanismer och regelverk, men man kan ju ändå fundera på om de överhuvudtaget har hört talas om bankkrisen i Sverige 1990 – 1994 där staten fick gå in i bankvärlden med mångmiljardbelopp för att se till att den skulle hålla sig över vattenytan.

Nu när vi så gott som ser en repris i väst får vi väl hoppas att de ändå lär sig något och ser till att motsvarande aldrig mer uppstår inom deras gränser.

I torsdags höjde Riksbanken reporäntan till 4,75%, man ökade alltså med 0,25 procentenheter. Detta gav skall i skällan från analytiker och andra som basunerade ut sina åsikter i media. En del anser som vanligt att beslutet var väl avvägt och kom i rätt tid. Andra tycker motsatsen, en del går så långt att de påstår att riksbanken blivit lurad(?) och att beslutet var felaktigt.

Huruvida man har gjort en korrekt avvägning eller inte tänker jag inte ens försöka kommentera, jag förlitar mig kort och gott till att ekonomerna på Riksbanken faktiskt kan det de gör och därmed har tagit ett kvalificerat beslut. Däremot tänkte jag kort titta på prisutveckling och inflation ur ett historiskt perspektiv.

Hos SCB kan man hitta inflatonshistorik ända tillbaka till 1830 och prisnivåer från samma år.

Tittar man på diagrammet som spänner från 1830 till 2007 så ser man att inflation är något hög-volatilt, man har inte lyckats normalisera nivåerna och det finns extrempunkter efter vägen. Till exempel händer något extremt runt 1910. Vi får 1915 en inflation på 14,9% jämfört med föregående år vilket måste ses som en dramatisk ökning. Denna stiger under två år (-1,9 procentenheter för ett av de tre åren) för att sedan få en än mer dramatisk nedgång. Huruvida Sverige har lyckats att hålla inflationen stabil eller inte efter det är upp till dig som läsare att avgöra, vad vi dock objektivt ser på grafen är att inflationsmönstret ej är det samma efter 1918 som innan 1915.

Tittar vi på prisutvecklingen ser vi en graf som är logaritmisk och därmed extremt ökande.  Vi kan också koppla ihop toppen runt 1915 med de få årens höga inflation – vilket ju i och för sig är ganska självklart. Vad som också är lite intressant i denna graf är den stagnation som verkar ha inletts runt 1990.

För mer läsning om just inflation och Riksbankens roll i ekonomin rekommenderas starkt artikeln “Riksbanken till 1900-talet“