chamoto.se

Ja, oavsett svaret på den frågan så vet vi nu i alla fall att det är vad SCB gör, att vara källkritisk applicerar numera på alla källor. Vi kunde igår läsa rubriker om SCB som hade klantat till det ordentligt. Vad som enligt idg.se verkar vara ett programmeringsfel kan ha orsakat Riksbankens, RB, justering upp av räntan till 4,75%. Vad som hade gått fel är enligt artikeln skopriser

Felet uppstod när nya skomodeller skulle in i systemet som övervakar konsumentpriserna.

Detta skulle alltså vara orsaken till en höjning av reporäntan. Vidare i artikeln uttalar sig en chefsanalytiker på SEB

Henrik Mitelman, chefsanalytiker på SEB Merchant Banking, tror att detta programmeringsfel kan vara orsaken till räntehöjningen.

– Det kan ha påverkat beslutet. All statistik både från Sverige och utomlands var emot en höjning. Det enda som talade för en höjning var något högre inflation än väntat, säger Henrik Mitelman.

Detta kan man inte annat än bli högst oroad utav. Om den statistikmyndighet vi har här i Sverige inte är att lita på, hur ska vi då kunna lita på några statistiska källor alls? Nu påstår jag inte att myndigheter är ofelbara och är någon slags guds avkomma men, de ska ändå vara välberyktade och ha seriösa och bra produkter, vilket ju kanske inte är fallet alla gånger. Det är ju trots allt viktigt att den källa ett land baserar mycket utav sin penningpolitik på faktiskt är tillförlitlig.

I DN Ekonomi igår gick det att läsa artikeln, “Det skulle kunnat få vågskålen att tippa över”, att SCB dock har en mycket ambitiös målsättning att fånga upp nya konsumtionsmönster vilket motsvarigheter inte lär ha i samma utsträckning, detta ger ju dock SCB några poäng, men långt från antalet nödvändiga poäng för att komma tillbaka till nivån innan denna förtroendekris. Chefsanalytikern från SEB säger vidare i DN artikeln

Enligt Henrik Mitelman är det dock något av en ödets ironi att felet uppstår just nu, när Riksbanken är så fokuserad på den aktuella inflationen.

- Tidigare har ju Riksbanken varit väldigt framåtblickande och motiverat sina räntebeslut med prognoser om inflationen. Nu motiverar man inte räntebeslutet med prognoser utan det är väldigt mycket fokus på dagens inflationstakt – det är lite av ödets ironi, säger han.

Men detta förändrar ju dock inget över huvudtaget. Vågar man lite fullt ut på SCB? Nej skulle jag svara, SCB har ju problem att leverera siffror i mer än ett fall …

Nu var det inte fest och lekar jag tänkte på när jag satte rubriken, även om nog en och annan gör den associationen. Jag började mer tänka på vad helgens besked från USA:s finansminister, Henry Paulsson, kan komma att innebära för USA som land och dess aktieägare. Jag har lyckats komma fram till i alla fall några slutsatser, inte minst med hjälp utav lite artiklar.

I Affärsvärldens artikel “Jag hade inget val” konstaterar Henry Paulson att han just inte hade något val. Nu kan jag inte helt och hållet prata för det amerikanska bankväsendet men, i Sverige är Riksbanken, RB, en garant för att banker inte går i konkurs. Detta är viktigt då en bankkonkurs skulle leda till förödande konsekvenser. Interbanklån (lån mellan banker, ofta på mycket kort tid) kan fås även från RB även om det brukar vara sista orten att fråga då man lånar ut till en hög ränta i jämförelse med “marknadsbankernas” räntor.

Jag vågar utan vidare påstå att amerikanska systemet i alla fall i grova drag påminner om det Svenska. Nu har man också, om vi ska dra fler paralleller med Sverige, fått problem med Freddie Mac och Fannie Mae, se gårdagens inlägg. Detta är att jämföra med om SBAB skulle gå i konkurs i Sverige.

Men, vad kommer hända nu då? På dagens industri kan vi läsa följande tråkiga (för aktieägarnas del) nyheter

När Freddie Mac-aktien började handlas på Frankfurtbörsen på måndagsförmiddagen raderades 51 procent av aktiens värde ut jämfört med kursen i fredags.

Aktieägarna, som får ta den första stora smällen när staten går in som majoritetsägare i de båda krisdrabbade bolåneinstituten, hamnar dessutom längst ned på listan över fordringsägare vid eventuell konkurs.

Så alltså inte nog med att man har fått en kurs som gör aktierna lika mycket som papperet det är tryckta på (nej aktier är sällan utgivna i form av papper idag, men liknelsen är talande), aktieägarna hamnar dessutom längst ned på fordringsägarlistan. Man kan alltså dra slutsatsen att de som idag har aktier i ett av dessa två bolag så gott som kan räkna sina pengar som förlorade.

Man ska dock inte tro att denna sub-prime kris nu är löst och att det blev så pass “billigt” som att det endast är aktieägarna som betalar företagen ur krisen.

Prislappen beror på hur de båda bolåneinstituten utvecklas under statlig kontroll. Enligt beräkningar från i juli kan det i slutändan handla om en nota på 25 miljarder dollar för amerikanska skattebetalare.

Men det finns potential till betydligt större belopp.

Detta gör ju alltså att aktieägarna kommer få betala dubbelt upp för denna kris. Dels genom de förluster man gör genom papperen men också i form av skattebetalare.

Jag tänker inte raljera över USA:s kontrollmekanismer och regelverk, men man kan ju ändå fundera på om de överhuvudtaget har hört talas om bankkrisen i Sverige 1990 – 1994 där staten fick gå in i bankvärlden med mångmiljardbelopp för att se till att den skulle hålla sig över vattenytan.

Nu när vi så gott som ser en repris i väst får vi väl hoppas att de ändå lär sig något och ser till att motsvarande aldrig mer uppstår inom deras gränser.

I torsdags höjde Riksbanken reporäntan till 4,75%, man ökade alltså med 0,25 procentenheter. Detta gav skall i skällan från analytiker och andra som basunerade ut sina åsikter i media. En del anser som vanligt att beslutet var väl avvägt och kom i rätt tid. Andra tycker motsatsen, en del går så långt att de påstår att riksbanken blivit lurad(?) och att beslutet var felaktigt.

Huruvida man har gjort en korrekt avvägning eller inte tänker jag inte ens försöka kommentera, jag förlitar mig kort och gott till att ekonomerna på Riksbanken faktiskt kan det de gör och därmed har tagit ett kvalificerat beslut. Däremot tänkte jag kort titta på prisutveckling och inflation ur ett historiskt perspektiv.

Hos SCB kan man hitta inflatonshistorik ända tillbaka till 1830 och prisnivåer från samma år.

Tittar man på diagrammet som spänner från 1830 till 2007 så ser man att inflation är något hög-volatilt, man har inte lyckats normalisera nivåerna och det finns extrempunkter efter vägen. Till exempel händer något extremt runt 1910. Vi får 1915 en inflation på 14,9% jämfört med föregående år vilket måste ses som en dramatisk ökning. Denna stiger under två år (-1,9 procentenheter för ett av de tre åren) för att sedan få en än mer dramatisk nedgång. Huruvida Sverige har lyckats att hålla inflationen stabil eller inte efter det är upp till dig som läsare att avgöra, vad vi dock objektivt ser på grafen är att inflationsmönstret ej är det samma efter 1918 som innan 1915.

Tittar vi på prisutvecklingen ser vi en graf som är logaritmisk och därmed extremt ökande.  Vi kan också koppla ihop toppen runt 1915 med de få årens höga inflation – vilket ju i och för sig är ganska självklart. Vad som också är lite intressant i denna graf är den stagnation som verkar ha inletts runt 1990.

För mer läsning om just inflation och Riksbankens roll i ekonomin rekommenderas starkt artikeln “Riksbanken till 1900-talet“