chamoto.se

Så var det dags då, Lars Ohly har talat på Almedalsveckan och på svt.se är rubriken “V vill ha mer staligt ägande i banker“. Lars Olyckan Ohly vill att staten skall utöka sitt inflytande i Nordea samt att man skall utöka SBAB:s verksamhet till att även inkludera bankverksamhet i större grad än idag. Vänsterpartiet talar om kapitalismens kris och att statligt ägande skall vara bra för att förhindra framtida bankkriser och problem.

Lars Ohly, låt mig avslöja en sak för dig, att öka det statliga inflytandet i banker för att motverka finanskriser och problem på den marknaden är precis lika effektivt som att utöka det statliga inflytandet i SMHI för att motverka fler naturkatastofer. Jag är ledsen om jag just gjorde dig förvånad men sån är verkligheten.

Så, nu när vi rätat ut lite frågetecken kan vi ju toppa med ett citat från den vise moderaten Gunnar Axén som säger

Det de föreslår är ju gammal traditionell vänsterpartistisk eller kommunistisk politik, det vill säga förstatligande av banker, mera planekonomi på bostadsmarknaden osv. Man visar att man inte har lärt sig någonting av historien vilket är förvånansvärt, att man inte har någon som helst förmåga att förnya sig inom vänstern.

Som tur är får Axén medhåll från både miljöpartistiskt håll likväl som från socialdemokratiskt håll vilket vi får tacka så mycket för.

Miljöpartisten Mikaela Vatersson säger att när man går in med statligt ägande i en bank skall det vara kortsiktigt för att rädda situationen men inte för att ha ett långsiktigt ägande, precis som alliansen har gjort idag.

Så, låt nu inte kommunisterna slösa skattemedel på att gå in i mer företag för att pilla runt på marknaden. Låt marknaden sköta sig själv och se till att rätt förutsättningar och regelverk finns för att marknaden skall fungera bra. Politiker är inte företagare och skall då heller inte hålla på med företagande, så enkelt är det.

Nu var det inte fest och lekar jag tänkte på när jag satte rubriken, även om nog en och annan gör den associationen. Jag började mer tänka på vad helgens besked från USA:s finansminister, Henry Paulsson, kan komma att innebära för USA som land och dess aktieägare. Jag har lyckats komma fram till i alla fall några slutsatser, inte minst med hjälp utav lite artiklar.

I Affärsvärldens artikel “Jag hade inget val” konstaterar Henry Paulson att han just inte hade något val. Nu kan jag inte helt och hållet prata för det amerikanska bankväsendet men, i Sverige är Riksbanken, RB, en garant för att banker inte går i konkurs. Detta är viktigt då en bankkonkurs skulle leda till förödande konsekvenser. Interbanklån (lån mellan banker, ofta på mycket kort tid) kan fås även från RB även om det brukar vara sista orten att fråga då man lånar ut till en hög ränta i jämförelse med “marknadsbankernas” räntor.

Jag vågar utan vidare påstå att amerikanska systemet i alla fall i grova drag påminner om det Svenska. Nu har man också, om vi ska dra fler paralleller med Sverige, fått problem med Freddie Mac och Fannie Mae, se gårdagens inlägg. Detta är att jämföra med om SBAB skulle gå i konkurs i Sverige.

Men, vad kommer hända nu då? På dagens industri kan vi läsa följande tråkiga (för aktieägarnas del) nyheter

När Freddie Mac-aktien började handlas på Frankfurtbörsen på måndagsförmiddagen raderades 51 procent av aktiens värde ut jämfört med kursen i fredags.

Aktieägarna, som får ta den första stora smällen när staten går in som majoritetsägare i de båda krisdrabbade bolåneinstituten, hamnar dessutom längst ned på listan över fordringsägare vid eventuell konkurs.

Så alltså inte nog med att man har fått en kurs som gör aktierna lika mycket som papperet det är tryckta på (nej aktier är sällan utgivna i form av papper idag, men liknelsen är talande), aktieägarna hamnar dessutom längst ned på fordringsägarlistan. Man kan alltså dra slutsatsen att de som idag har aktier i ett av dessa två bolag så gott som kan räkna sina pengar som förlorade.

Man ska dock inte tro att denna sub-prime kris nu är löst och att det blev så pass “billigt” som att det endast är aktieägarna som betalar företagen ur krisen.

Prislappen beror på hur de båda bolåneinstituten utvecklas under statlig kontroll. Enligt beräkningar från i juli kan det i slutändan handla om en nota på 25 miljarder dollar för amerikanska skattebetalare.

Men det finns potential till betydligt större belopp.

Detta gör ju alltså att aktieägarna kommer få betala dubbelt upp för denna kris. Dels genom de förluster man gör genom papperen men också i form av skattebetalare.

Jag tänker inte raljera över USA:s kontrollmekanismer och regelverk, men man kan ju ändå fundera på om de överhuvudtaget har hört talas om bankkrisen i Sverige 1990 – 1994 där staten fick gå in i bankvärlden med mångmiljardbelopp för att se till att den skulle hålla sig över vattenytan.

Nu när vi så gott som ser en repris i väst får vi väl hoppas att de ändå lär sig något och ser till att motsvarande aldrig mer uppstår inom deras gränser.