chamoto.se

Idag kan vi läsa i en undersökning av DN att privatdrivna sjukhus är vinstdrivande och att dessa vinster slussas ur landet för att sättas in i så kallade “skatteparadis”. Lars Ohly kallar detta i samma tidning för rofferi och Göran Hägglund kontrar med att säga att det är ett bevis för att det går att effektivisera den offentligt ägda sjukvården och Hägglund har en mycket viktig poäng där.

Hägglund pekar på en viktig aspekt i det system vi har idag. Offentligt ägda institutioner brukar uppseendeväckande ofta “slösa” med de medel man har tillhanda, detta bevisas utav att både friskolor och privatdrivna sjukhus idag går med vinst – vilket är naturligt, kommersiellt drivna institutioner skall generera vinst, annars kommer det inte finnas något intresse i att driva dessa.

Det djupare rotade problemet, att offentliga instanser slösar med medel tror jag är svårt att komma från. Staten är sällan eller aldrig en bra entreprenör.

Av dessa slutsatser kan man dra en enda korrekt slutsats, all offentlig verksamhet som ämnar att på något sätt sälja tjänster eller produkter till kunder, brukare, klienter eller vad man vill kalla dem borde upphandlas. Beakta följande räkneexempel:

Stockholms läns landsting driver ett sjukhus för 1 miljard kronor om året och entreprenör A kommer och säger, jag kan driva samma verksamhet som ni gör men 10% billigare och samtidigt få en avkastning årligen om 2,5% vad är då lämpligast?

1. Att säga nej och låta landstinget fortsätta driva en verksamhet som kostar dem 1 miljard kronor extra under en 10 års period

2. Att säga bra, vi köper tjänsten för 900 miljoner kronor årligen och sparar in 1 miljard kronor per 10 årsperiod

Problemet är enkelt helt plötsligt, upphandla all denna verksamhet då den går att få billigare från privata sektorn än från den offentliga, det finns ju ändå inget egenintresse  i att det offentliga driver denna verksamhet så länge det offentliga erbjuder tjänsterna.

Så var det dags då, Lars Ohly har talat på Almedalsveckan och på svt.se är rubriken “V vill ha mer staligt ägande i banker“. Lars Olyckan Ohly vill att staten skall utöka sitt inflytande i Nordea samt att man skall utöka SBAB:s verksamhet till att även inkludera bankverksamhet i större grad än idag. Vänsterpartiet talar om kapitalismens kris och att statligt ägande skall vara bra för att förhindra framtida bankkriser och problem.

Lars Ohly, låt mig avslöja en sak för dig, att öka det statliga inflytandet i banker för att motverka finanskriser och problem på den marknaden är precis lika effektivt som att utöka det statliga inflytandet i SMHI för att motverka fler naturkatastofer. Jag är ledsen om jag just gjorde dig förvånad men sån är verkligheten.

Så, nu när vi rätat ut lite frågetecken kan vi ju toppa med ett citat från den vise moderaten Gunnar Axén som säger

Det de föreslår är ju gammal traditionell vänsterpartistisk eller kommunistisk politik, det vill säga förstatligande av banker, mera planekonomi på bostadsmarknaden osv. Man visar att man inte har lärt sig någonting av historien vilket är förvånansvärt, att man inte har någon som helst förmåga att förnya sig inom vänstern.

Som tur är får Axén medhåll från både miljöpartistiskt håll likväl som från socialdemokratiskt håll vilket vi får tacka så mycket för.

Miljöpartisten Mikaela Vatersson säger att när man går in med statligt ägande i en bank skall det vara kortsiktigt för att rädda situationen men inte för att ha ett långsiktigt ägande, precis som alliansen har gjort idag.

Så, låt nu inte kommunisterna slösa skattemedel på att gå in i mer företag för att pilla runt på marknaden. Låt marknaden sköta sig själv och se till att rätt förutsättningar och regelverk finns för att marknaden skall fungera bra. Politiker är inte företagare och skall då heller inte hålla på med företagande, så enkelt är det.

Politikerveckan i Almedalen har idag börjat och jag hoppas på många utspel om den ekonomiska politiken i 7 dagar frammåt. Titta in på almedalsveckan.se för mer info och program.

Ekonomiska kriser hit och dit. Problem, slut på pengar, arbetslöshet och irritation är några ord som lätt kan beskriva läget för Baltländerna just nu. Journalister drar sig med ord hit och dit som stagflation, deflation, recession osv. men jag tänkte försöka redogöra lite kort för krisen, vad den består av och varför den är ett stort problem även för Sverige.

Dessa kriser hade nog fått klassning nummer 6 av WHO om det hade varit något som smittar människor likt en influensa men nu är det ju något som smittar folk som fattigdom istället. Så finanskris kan nog ändå ses som en pandemi.

Vad är det då som hänt i Baltikum?

När Baltikum återfick sin status som suverän stat, alltså när Sovjet släppte sina klor om Baltikum, så fanns en stor efterfrågan efter det mesta och vissa personer och företag såg sina möjligheter att starta olika verksamheter. Bland dessa fanns Svenska banker som såg sina möjligheter att ta mark på finansmarknaderna i Baltikum. De som lyckades mycket bra var SEB och Swedbank, samt Nordea om än i något mindre utsträckning, som bland annat genom uppköp av Hansapank (numera rebrandat som Swedbank helt och hållet) tog stora marknadsandelar i alla tre länderna.

Dessa banker såg precis som bankerna i USA sin chans att tjäna grymt mycket pengar genom att låna ut mycket pengar. Har du dålig kreditvärdighet får du också hög ränta, smaskens tyckte bankerna. Man tänkte affärsmässigt och började göra pengar. Det som dock aldrig slog dessa smarta (de verkade väl vara det då om inte annat) gubbar (och säkert i någon mån också kvinnor) var att dålig kreditvärdighet uppkommer pga. att den som har denna dåliga återbetalningsförmåga förmodligen har det av en orsak, t.ex. pga. att man har ett lågbetalt jobb och kanske inte kommer kunna betala tillbaka hela lånet på utsatt tid.

I Baltikum var problemet av i grunden samma princip men i slutändan fick det ett helt annan praktiskt utfall då det mer handlade om lån för lyxkonsumtion. Historier om par som haft en lyxlägenhet och tre sportbilar var ingen ovanlighet under dessa länders glansdagar – som nu är över. Det säger sig självt, köpa en lya för några mille och sedan 2 – 3 sportbilar för någon mille styck det håller inte.

Så, bankerna började inse att pengarna inte rullade in i den utsträckning de skulle, man började fundera på om man kanske var ute på lite djupt vatten och insåg att; Ja jädrar, det är vi!

Lite tekniska aspekter

På det något mer tekniska planet kan man beskriva krisen på många sätt, men ett problem som gjorde att krisen började sätta sina spår väldigt tydligt i Sverige var att Riksbanken gick ut och sa att man måste återställa valutareserven::

Den senaste vågen av oro utlöstes av Riksbankens besked på onsdagen, att valutareserven ska förstärkas med 100 miljarder kronor. Åtgärden ses bland vissa aktörer på marknaden som en förberedelse för en devalvering i först Lettland och därefter i övriga baltiska länder.

En kort sammanfattning av problemet ur en teknisk synvikel skulle kunna vara såhär (citat från ovanstående artikel):

Devalveringar i Baltikum skulle sannolikt leda till kraftigt ökade kreditförluster för de svenska bankerna och därmed skada Sveriges ekonomi.

Konsekvenser

Konsekvenserna är ganska uppenbara, arbetslöshet, låg bruttonationalinkomst, rusande utlandslån och nedskärningar i den sociala välfärden. Välfärd är ett uttryck som det dels gått inflation i dessutom måste jag säga att man i ett sånt här sammanhang inte ska använda ordet, välfärd för dig är säkerligen något helt annat än välfärd för mig. Men, för att förenkla sammanhanget valde jag det ordet och hoppas på att din tolkning är något sån är i linje med min. I alla fall, arbetslösheten är väl, om inte det så, en väldigt tydlig konsekvens av problemet. Hög arbetslöshet är inte att leka med, titta på Japan och deras kris som de nog än idag inte riktigt lyckats lyfta sig ur. Det är svårt att komma ned i låga nivåer igen och det är en stor både social och ekonomisk aspekt av problemet.

Inte nog med att dessa lyxkonsumenter blir av med sina fina bilar, bankerna riskerar få problem med var de ska göra av sina stora bestånd av lyxbilar (som de återtagit från låntagare som inte kan återbetala sina lån) och ett kraftigt sjunkande skatteunderlag, landet kommer helt enkelt gå i konkurs. NEJ! säger du, inget land kan gå i konkurs och det är helt sant, men, ett land kan få slut på pengar och det vet vi ju alla var det brukar sluta.

Lösning

Vi sitter stilla i båten och väntar tills det gungat klart, eller? Nej, det kan vi självklart inte göra. Vi måste se till att världssamfundet sluter upp och hjälper våra grannar som är i nöd. Sverige är, tro det eller ej, ganska välmående ekonomiskt. Vi har reserver, vi har en, relativt, liten stadsskuld och kan således låna ut pengar till våra väl behövande grannar. Observera nu att det inte rör sig om något slags bistånd eller någon gåva, detta är pengar som ska lånas ut mot en marknadsmässig ränta och en riskpremie där de baltiska staterna går in som garanter för lånet. Med dessa pengar måste sedan dessa tre länder fokusera på G. G? Ja, G, statlig konsumtion. Man måste utbilda, bygga ut infrastruktur och se till att staten är den som går i bräschen för att konsumera och därigenom skapar förutsättningar för att företag startas, förutsättningar för folket att vidareutbilda sig och förutsättningar för folk att överleva även en tid i arbetslöshet då den uppstår.

Slutsats

Baltikum som egna stater upplever sin första riktigt stora finanskris som suveräna stater sedan frigörelsen i början av 1990 talet. Dessa ekonomier behöver stötar för att bli stabila men dessa stötar får inte göra punktering på ekonomierna på kuppen (om det inte redan hänt) och vi måste med samlade krafter se till att de får hjälp. De måste genom statlig konsumtion stimulera landet, dess företag och viljan hos folk att återigen börja handla för att ekonomin skall komma igång. Hjulen måste börja rulla igen!

Skulle finanskrisen smittat eller kontaminerat biologiska varelser hade vi varit döda för längesedan, haven hade varit förångade och Tellus hade förmodligen explorat och alla spår av jorden hade varit utraderade. Depressionen á la 30 tal, trodde du att du skulle få vara värst va? Haha nejdå, det har finanstoppar, politiker och inte minst republikaner sett till att fixa nu.

Den här blogen är politiskt obunden och politik ska inte florera här, men, då ekonomi och politik går hand i hand är det svårt att alltid skilja dem åt, speciellt i fallet i den artikel jag just länkade till.

Vi såg under dagen idag groteska nedgångar på börser både i Europa och Asien, men även USA sprang på bra nedför. Men imorgon kommer vi nog titta tillbaka på dagen idag och tycka det var milt. Pia Gripenberg skriver på dn.se:

Och där skickade 228 amerikanska politikerna en ny brandfackla rakt in i den finansiella härdsmältan. Politikerna är uppenbarligen mer måna om sin egen framtid än världens.

Ja, det är precis vad de gjorde. Inte nog med att krisen nu spritt sig till Europa, den tar inte slut heller. Som de flesta nog vet idag är världsekonomin väldigt förenklat som ett korthus, faller en bank så faller alla. Njea, så enkelt är det ju inte men principen är sådan. Allt hänger ihop. Nu har republikanerna dessutom sett till att än fler amerikaner kommer gå arbetslösa, huslösa och hamna i en säker misär – Bra jobbat gubbar!

Nu faller lotten på Henry Paulson att för fjärde gången (om jag räknat rätt) lansera ett “räddningspaket” vilket förmodligen inte alls kan påminna om det han lagt tre gånger tidigare. Hur fort kommer det gå? Ja, när problemen är av digniteten 700 miljarder dollar plockar man inte bara fram ett nytt förslag ur rockärmen och frågar “blir det här bättre då?”.

Nej, det här garanterar nog att vi kommer se fler banker och institut falla = fler förlorar sina jobb och vi kommer se konkurser på löpande band kommande år.

Man säger att krisen inte spritt sig till Sverige, att vi står starka och att banker inte kommer falla och det vore rimligt att påstå – om vi hade levt i en isolerad värld. Det finns dock inget som heter “Svensk ekonomi”. Visst, vi kan studera Sveriges ekonomi ur ett makroperspektiv och konstatera väldigt mycket, men till syvende och sist så är det så att Svensk ekonomi är beroende av resten av världsekonomin. Det såg vi inte minst bevis på idag då Riksbanken gick ut och pumpade in 30 miljarder US dollar för att man behöver fylla på systemen med likvider.

Vidare skriver Pia Gripenberg på dn.se:

För politikerna i representanthuset är nu på väg hem till sina egna delstater där de ska kampanja för att bli återvalda. En del lär nog med stolthet säga att “Jag såg till att inte 700 miljarder dollar av era hårt skattade pengar slösades bort på finansmatadorerna på Wall Street”.

I princip har de rätt. Men när priset är arbetslöshet, räntehöjningar och nya bankkrascher i många fler länder än USA, är det alltför högt.

Detta är precis vad jag också tror att dessa politiker kommer göra, men det ironiska i det hela är att de lika gärna skulle kunna argumentera såhär:

“Jag såg till att just Ditt företag gick omkull eftersom Du inte fick någon kredit av banken för att fortsätta dagliga driften av Ditt fåmansföretag”

Eller

“Jag såg till att Ni blev arbetslösa för att det företag ni jobbar på inte längre kunde få lösa något röreselkapital”

Grattis, det är starkt jobbat, verkligen något att vara stolt över!

Ja, människor i flock beter sig sällan rationellt. Enskilda människor beter sig allt som oftast mycket rationellt och korrekt, men i grupp är det motsatsen. Jag hoppas dock att detta kommer bli ett undantag. Att amerikanska folket inser vad som hänt, att de, oavsett partifärg, som röstat ned förslaget gjort främst amerikanska folket, men även resten av världen, en stor björntjänst.

Bra jobbat gubbar!

Nu var det inte fest och lekar jag tänkte på när jag satte rubriken, även om nog en och annan gör den associationen. Jag började mer tänka på vad helgens besked från USA:s finansminister, Henry Paulsson, kan komma att innebära för USA som land och dess aktieägare. Jag har lyckats komma fram till i alla fall några slutsatser, inte minst med hjälp utav lite artiklar.

I Affärsvärldens artikel “Jag hade inget val” konstaterar Henry Paulson att han just inte hade något val. Nu kan jag inte helt och hållet prata för det amerikanska bankväsendet men, i Sverige är Riksbanken, RB, en garant för att banker inte går i konkurs. Detta är viktigt då en bankkonkurs skulle leda till förödande konsekvenser. Interbanklån (lån mellan banker, ofta på mycket kort tid) kan fås även från RB även om det brukar vara sista orten att fråga då man lånar ut till en hög ränta i jämförelse med “marknadsbankernas” räntor.

Jag vågar utan vidare påstå att amerikanska systemet i alla fall i grova drag påminner om det Svenska. Nu har man också, om vi ska dra fler paralleller med Sverige, fått problem med Freddie Mac och Fannie Mae, se gårdagens inlägg. Detta är att jämföra med om SBAB skulle gå i konkurs i Sverige.

Men, vad kommer hända nu då? På dagens industri kan vi läsa följande tråkiga (för aktieägarnas del) nyheter

När Freddie Mac-aktien började handlas på Frankfurtbörsen på måndagsförmiddagen raderades 51 procent av aktiens värde ut jämfört med kursen i fredags.

Aktieägarna, som får ta den första stora smällen när staten går in som majoritetsägare i de båda krisdrabbade bolåneinstituten, hamnar dessutom längst ned på listan över fordringsägare vid eventuell konkurs.

Så alltså inte nog med att man har fått en kurs som gör aktierna lika mycket som papperet det är tryckta på (nej aktier är sällan utgivna i form av papper idag, men liknelsen är talande), aktieägarna hamnar dessutom längst ned på fordringsägarlistan. Man kan alltså dra slutsatsen att de som idag har aktier i ett av dessa två bolag så gott som kan räkna sina pengar som förlorade.

Man ska dock inte tro att denna sub-prime kris nu är löst och att det blev så pass “billigt” som att det endast är aktieägarna som betalar företagen ur krisen.

Prislappen beror på hur de båda bolåneinstituten utvecklas under statlig kontroll. Enligt beräkningar från i juli kan det i slutändan handla om en nota på 25 miljarder dollar för amerikanska skattebetalare.

Men det finns potential till betydligt större belopp.

Detta gör ju alltså att aktieägarna kommer få betala dubbelt upp för denna kris. Dels genom de förluster man gör genom papperen men också i form av skattebetalare.

Jag tänker inte raljera över USA:s kontrollmekanismer och regelverk, men man kan ju ändå fundera på om de överhuvudtaget har hört talas om bankkrisen i Sverige 1990 – 1994 där staten fick gå in i bankvärlden med mångmiljardbelopp för att se till att den skulle hålla sig över vattenytan.

Nu när vi så gott som ser en repris i väst får vi väl hoppas att de ändå lär sig något och ser till att motsvarande aldrig mer uppstår inom deras gränser.

Efter att ha läst denna artikeln om att Norska bolag vill gå in på svenska markanden och köpa upp eller konsolidera bolag blev jag lite fundersam över hur det faktiskt ser ut på marknaden idag, vem äger vad? Jag tänker inte göra något långt utlägg om detta just nu, men en kort liten tur till SCB gav lite kött på benen.

Som synes i diagrammet från SCB är det ganska stora andelar som idag ägs utav utländska aktörer i någon form. Vi ser också att det i själva ägandet verkar finnas en del trender, det svenska verkar gå nedåt mot 50% strecket, samtidigt som det utländska ägandet gåt uppåt mot samma streck. Runt 1990 verkade det som en förändring utav själva ägandet tog skjuts och förflyttades utomlands i stor utsträckning. Under en period utav cirka 10 år, 1990 – 2000, gick det utländska ägandet från 10% till 40%, vilket bör anses som en mycket stor förändring.

Kan man då säga att detta är positivt eller negativt? Ja, jag skulle vilja påstå att det ur ett marknadsperspektiv är en mycket god trend och att den är nödvändig. Vi har idag en väldigt fri rörlighet på pengar och kapital i olika former och detta är något vi bör jobba för, inte emot. Har vi ett större utländskt ägande får vi en högre andel utländska aktörer på den svenska marknaden, vilket i sin tur ger oss fler investerare som kan pumpa in likvider i nya triggande projekt. Givetvis under förutsättning att de som redan finns på den svenska marknaden stannar kvar och fortsätter agera här.

Något som dock bör oroa inte minst herr staten är det, det privata ägandet i aktier. På Aktiespararnas hemsida går det att läsa:

I mitten av 1960-talet ägde enskilda personer omkring 70 procent av det totala börsvärdet. 1979 ägde hushållen 36 procent. 1994 hade andelen sjunkit ända ner till 14 procent. Ändå har antalet aktieägande privatpersoner ökat markant under 1980- och 1990-talet. Omkring 1975 uppskattades antalet aktieägande privatpersoner till cirka 700 000.

Detta oroar lite då aktier (och även fonder) är det främsta medlet för hög avkastning på eget kapital. Privatpersoner bör utöka sitt sparande i just dessa värdepapper och långsiktigt spara där. Att bygga upp ett kapital är viktigt och detta är ett av de bästa sätten att lyckas.