chamoto.se

De Svarta Fåren fick idag ett besök. En restaurang som är belägen vid stortorget i Gamla Stan, Stockholm. Man möts direkt av en något trång men ganska gemytlig stämning när man kommer in där. Med sina ruggade väggar (medvetet nedslipad betong som är spartanskt färgsatt), spartanska inredning och varma miljö känner man sig välkomnad. Den väl fungerande servicen gör att helhetsintrycket höjs.

Man verkar ha lagt ned tid på menyn som inte är allt för lång, den innehåller lagom många rätter för att jag ganska snabbt skulle kunna bestämma mig för en rätt men ändå känna att jag hade en bred valfrihet, det man dock måste förändra är det helt absurt dyra förrätterna. Det finns en(!) förrätt under 100 kr, den kostar 95 kr. Jag är då inte finkänslig för priser, se min recension av Fem Små Hus, och jag betalar gladeligen pengar för god mat men en vanlig restaurang kan inte sälja på mig en förrätt för mer än 100 kr och tro att jag ska köpa den. Kanske att just Fem Små Hus hade lyckats med detta konststycke, men då ska det också vara just en restaurang i det övre skiktet, och De Svarta Fåren är en fin restaurang, men den har inget att erbjuda som ingen annan restaurang har – alltså är man helt ute och cyklar vid den här prissättningen.

Annars ska den lilla detaljen nämnas som gjorde mig glad och det var doften av eldat trä (antar att det kom från antingen en öppen spis eller en vedeldad ugn) som man kände svagt, detta flyttade ut mina tankar till skogen och friluftsliv. Så, positiva associationer, god mat och en fin atmosfär drar upp helthetsintrycket, de totalt överprisade förrätterna drar ned betyget en hel del liksom de något obekväma (men fina) stolarna. Så, De Svarta Fåren får 3 av 5 möjliga poäng.

En restaurang skall erbjuda en helhetskänsla, man ska finna ro, lugn och harmoni när man slår sig ned för att tillsammans äta det man förhoppningsvis länge väntat på.

Få restauranger erbjuder detta lugn och tyvärr måste jag nog säga att Mälarpaviljongen inte lever upp till dessa kriterier, men, jag måste ändå säga att just Mälarpaviljongen är värt ett besök utan tvekan. Precis invid vattnet och bitvis på vattnet har man sittmöjligheter och det finns gott om dem, så sittplats var inget större problem att få när man kom dit en vardagkväll spontant. Tyvärr har jag inga bilder då min kamera spontandog nyligen och de bilder som tagits gick förlorade.

Mälarpaviljongen har ingen mastodontmeny men det är ändå en väl avvägd meny man erbjuder med rätter för de flesta. Att menyn är ganska kort gör också sitt till att det går fort att få sin mat, man är inte överambitiös vilket många restauranger lider utav.

Jag bestämde mig för något enkelt men förhoppningsvis gott och beställde in BBQgrillad hamburgare med bacon, saltgurka, coleslaw och rotfruktschips. Maten kom in snabbt och smakade väl vilket är ett gott betyg, det sämre betyget kommer till det estetiska där man inte hade lagt ned sig speciellt mycket på upplägget, det var visserligen stilrent upplagt men inte speciellt eggande för ögat. Enkelheten i sig bestod av en burgare, en saltgurka samt ett glas med chipsen, enkelt men som sagt inte så uppfinningsrikt.

Efter att ha inmundigat maten tog jag mig ett samtal med en trevlig servitör som verkade lite tankspridd, men han ska ha credz för att han erkände det och kunde skämta om det, inga misstag gjordes ju trots allt. Han tyckte valet av mat var bra men ändå lite tveksam till rotfruktschipsen som mestadels bestod av potatis vilket var tråkigt. Man hade blandat i lite mer, bland annat rödbeta vilket var gott, men det såg i ärlighetens namn mer läskande ut på menyn än i verkligheten.

Så plus får Mälarpaviljongen för gott bemötande, mycket fint läge och snabbt kök. Minusen utgår för att man kunde ha haft en lite mer rogivande atmosfär om än att det var lummigt och mysigt precis invid vattnet.

Jag fick äran att bli utbjuden till de Värmländska skogarna för att där se en uppsättning utav  Otfried Preußlers Krabat vid Isgårds hästteater. Krabat är en tysk saga som först lär ha givits ut 1971 på Arena verlag.

Denna tyska saga är från början en barnsaga med mystiska och magiska inslag. Denna mystik lyckas man förmedla alldeles förträffligt genom ljud och ljus. Man arbetade mycket med musik, ljus och andra effekter för att få oss i publiken att hela tiden vara á jour och ha intresset på topp.

Kort kan man beskriva handlingen som så att Krabat, en ung kille får ett jobb vid kvarnen, denna kvarnen styrs av Mästaren som där är enväldig härskare – han bestämmer vilka som ska få leva och vilka som inte ska få leva. Vid denna kvarn tvingas alla jobba och slita hela tiden, det är knappt att det finns tid för dem att sova. Men, det finns en möjlighet för Krabat att bli fri, genom att hitta den äkta kärleken.

Teater Mimulus och Isgårds hästteater flätar snyggt ihop uppsättningen genom snygga effekter, bra skådespel och inte minst, välagerande djur på scen(!). Tyvärr lär den sista visningen vara genomförd och således kan man inte längre se denna pjäs i år. Men, man lär gå i funderingar runt att sätta upp samma pjäs om ett år men då i en mer avancerad version vilket jag ser fram emot starkt.

Vad var då minus med denna pjäs? Ja, vissa bitar om än små, var svåra att faktiskt förstå. En del symbolik kom fram först efter att man läst programmet och diskuterat med en av skådespelarna. Men, detta kan ju också förklaras med att man på två timmar kan få lite svårt att skildra en bok som i original gavs ut med 252 sidor. Man hade också i akt två stora problem med tekniken då ljudet bitvis vandrade mellan kanalerna. Sedan gav huvudrollens mikrofon upp vilket även det irriterade. Krabat, Benjamin Lindén, tog dock i för att kompensera detta och man hörde ganska väl stor del av tiden vad han sade. Detta var dock irritations moment som gjorde att fokus drogs från pjäsen till just detta helt i onödan.

Så, till syvene och sist skulle jag vilja ge pjäsen en klar 3 poängare utav 5 möjliga. Utan teknikproblem och en något klarare skildring av viss symbolik hade 5an suttit spikad, så det är var jag ser fram emot nästa år.

Något som kommer vara extremt ovanligt här är “tyck-till-artiklar” om filmer. Nog för att mycket film passerar mitt tycke, men jag har inget intresse att skriva om det, förutom vid enstaka tillfällen, ett är nu.

The Dark Knight, som efter den tragiska händelsen med Heath Ledger, nästan måste ses som en hyllning till den samme är nummer två i nyinspelningarna/nyproduktionerna (eller vad man nu väljer att kalla dem) av batman filmerna. Nej, nyinspelning är egentligen fel för det är det inte, men, det är i The Dark Knight i alla fall samma skurk som i klassikern Batman från 1989. Denne karaktär spelas utav Heath Ledger och han gör ett sådant bra jobb att man totalt drunknar i karaktären.

Jack Nicholson, som spelar samma karaktär i originalet bleknar helt och hållet i jämförelse. Sådant bra skådespel är sällan skådat och när man väl ser det blir man mäkta imponerad. Heath Ledger lyckas verkligen få fram The Jokers totalt psyk-sjuka drag. Man får egentligen aldrig känslan utav att han är elak som i inspelningen från 1989 utan man får bara en känsla utav att det är en riktigt sjuk person med oerhört mycket kaos inombords. Just kaoset lyckas Heath Ledger förmedla så bra så det är nästan svårt att sätta ord på det.

Filmen i övrigt är mycket snyggt filmad, musiken är bra och specialeffekterna är både påkostade och lyckade.

Mina förhoppningar på den här filmen var efter att ha sett Batman Begins skyhöga. Batman Begins var en mycket lyckad start på hela storyn och en bra förklaring till varför Bruce Wayne blir som han blir och The Dark Knight tar verkligen vid där Batman Begins slutar.

En klar femma utav fem möjliga. Se den!