chamoto.se

Ordet rättvisa har kommit att bli allt vanligare i debatter, tidningar, alldagligt tal osv. Vi måste ha ett rättvist samhälle eller det måste vara rättvisa löner.

Jag känner igen den här argumentationen och den är ganska vanlig i en mycket speciell del av allas våra liv; uppväxten, tills man fyllt sisådär 12 år ungefär. Känner du igen frasen “mamma, han tog min spade” från sandlådan, eller “pappa, hon tog mina legobitar”. Ja, just det, rättvisa är de där svartvita skillnaderna som finns i livet tills dess att man fyllt ungefär 12 år.

Idag står politiker och skriker och skränar om det ska vara rättvis hit och dit, men snälla ni, vad i hellskotta är rättvisa? Jag blir mer och mer irriterad på denna rättvisa som aldrig får någon definition. Är rättvisa enligt politikerna att alla tjänar exakt lika mycket pengar, eller är rättvisa att alla betalar exakt samma procensats i skatt eller är rättvisa något annat?

En välrenommerad svensk ekonom sa till mig vid ett tillfälle att rättvisa är just ett sånt ord som man använder tills man fyllt just 12 år vilket har fått mig att själv i princip aldrig längre använda ordet rättvisa, för han hade ju rätt, vad betyder det?

Slår vi upp ordet får vi reda på att det betyder “rättvis [²r'et:vi:s] rättvist rättvisa adj. opartisk, objektiv”. Jaha, ska vi ha ett opartiskt samhälle, eller ett objektivt sådant? Ja men visst, berätta för mig hur just du ska göra samhället objektivt.

Nej snälla alla ni som använder ordet rättvis, använd det när ni pratar med barnen i sandlådan, “det är inte rättvist att ta spaden från Milla när hon leker med den”, det kan jag gå med på, men att prata om rättvisa skatter eller rättvisa förhållanden i skolan är bara så patetiskt, för ingen vet ändå vad det betyder.

Idag kan vi läsa i en undersökning av DN att privatdrivna sjukhus är vinstdrivande och att dessa vinster slussas ur landet för att sättas in i så kallade “skatteparadis”. Lars Ohly kallar detta i samma tidning för rofferi och Göran Hägglund kontrar med att säga att det är ett bevis för att det går att effektivisera den offentligt ägda sjukvården och Hägglund har en mycket viktig poäng där.

Hägglund pekar på en viktig aspekt i det system vi har idag. Offentligt ägda institutioner brukar uppseendeväckande ofta “slösa” med de medel man har tillhanda, detta bevisas utav att både friskolor och privatdrivna sjukhus idag går med vinst – vilket är naturligt, kommersiellt drivna institutioner skall generera vinst, annars kommer det inte finnas något intresse i att driva dessa.

Det djupare rotade problemet, att offentliga instanser slösar med medel tror jag är svårt att komma från. Staten är sällan eller aldrig en bra entreprenör.

Av dessa slutsatser kan man dra en enda korrekt slutsats, all offentlig verksamhet som ämnar att på något sätt sälja tjänster eller produkter till kunder, brukare, klienter eller vad man vill kalla dem borde upphandlas. Beakta följande räkneexempel:

Stockholms läns landsting driver ett sjukhus för 1 miljard kronor om året och entreprenör A kommer och säger, jag kan driva samma verksamhet som ni gör men 10% billigare och samtidigt få en avkastning årligen om 2,5% vad är då lämpligast?

1. Att säga nej och låta landstinget fortsätta driva en verksamhet som kostar dem 1 miljard kronor extra under en 10 års period

2. Att säga bra, vi köper tjänsten för 900 miljoner kronor årligen och sparar in 1 miljard kronor per 10 årsperiod

Problemet är enkelt helt plötsligt, upphandla all denna verksamhet då den går att få billigare från privata sektorn än från den offentliga, det finns ju ändå inget egenintresse  i att det offentliga driver denna verksamhet så länge det offentliga erbjuder tjänsterna.

Appropå förra inlägget, Räntan sänks, så är det väl dags för lite tankar kring räntan och vad som egentligen är på gång. Räntan sänktes till 0,25% vilket är väldigt lågt. Det är så pass lågt att man helt klart kan fundera på vad riksbanken håller på med. Pekka Kääntä bloggar som vanligt på Makrobloggen med lite visa åsikter kring räntan och den penningpolitik Riksbanken för. Han ställer sig dels frågan om man har någon exit-strategi för den låga ränta vi har idag, hur har man tänkt att så snart som möjligt åter komma upp i de sunda nivåerna kring 3% – 4%?

Var ska denna resa sluta? Jag hoppas de stora tänkarna som styr vår penningpolitik har en plan som är “tajmad och klar i minsta detalj” – annars kan vi nog råka ut för en “jävla smäll!”

Så var det dags då, Lars Ohly har talat på Almedalsveckan och på svt.se är rubriken “V vill ha mer staligt ägande i banker“. Lars Olyckan Ohly vill att staten skall utöka sitt inflytande i Nordea samt att man skall utöka SBAB:s verksamhet till att även inkludera bankverksamhet i större grad än idag. Vänsterpartiet talar om kapitalismens kris och att statligt ägande skall vara bra för att förhindra framtida bankkriser och problem.

Lars Ohly, låt mig avslöja en sak för dig, att öka det statliga inflytandet i banker för att motverka finanskriser och problem på den marknaden är precis lika effektivt som att utöka det statliga inflytandet i SMHI för att motverka fler naturkatastofer. Jag är ledsen om jag just gjorde dig förvånad men sån är verkligheten.

Så, nu när vi rätat ut lite frågetecken kan vi ju toppa med ett citat från den vise moderaten Gunnar Axén som säger

Det de föreslår är ju gammal traditionell vänsterpartistisk eller kommunistisk politik, det vill säga förstatligande av banker, mera planekonomi på bostadsmarknaden osv. Man visar att man inte har lärt sig någonting av historien vilket är förvånansvärt, att man inte har någon som helst förmåga att förnya sig inom vänstern.

Som tur är får Axén medhåll från både miljöpartistiskt håll likväl som från socialdemokratiskt håll vilket vi får tacka så mycket för.

Miljöpartisten Mikaela Vatersson säger att när man går in med statligt ägande i en bank skall det vara kortsiktigt för att rädda situationen men inte för att ha ett långsiktigt ägande, precis som alliansen har gjort idag.

Så, låt nu inte kommunisterna slösa skattemedel på att gå in i mer företag för att pilla runt på marknaden. Låt marknaden sköta sig själv och se till att rätt förutsättningar och regelverk finns för att marknaden skall fungera bra. Politiker är inte företagare och skall då heller inte hålla på med företagande, så enkelt är det.

Gerald Celente säger sig se en dyster framtid, tredubblad arbetslöshet från dagens nivåer, vilket i USA skulle vara runt 30%, skatteuppror och spökgallerior. Orsaken påstår han är att vi idag äger våra bostäder i långt mycket högre grad än man gjorde vid 3o-tales depression och att vi idag har kreditkort, detta är väl egentligen bara en bråkdel av alla faktorer.

Gerlad Celente skulle man kunna avfärda som en galning men hans siande har tidigare varit kusligt korrekt, Svarta Måndagen 1987 och Sovjets fall bara för att nämna två korrekta “profetior”.

Så, om Gerald Celente har rätt kommer USA:s ekonomiska system haverera runt 2012 vilket enligt honom också kommer vara det år vi ser ett trepartisystem i längre utstäckning än vad vi ser idag.

Det är kusliga prognoser och vi får hoppas han är fel ute. Men samtidigt är ekonomin trängd idag och man kan ju knappast påstå att det ser vidare ljust ut.

Politikerveckan i Almedalen har idag börjat och jag hoppas på många utspel om den ekonomiska politiken i 7 dagar frammåt. Titta in på almedalsveckan.se för mer info och program.

Under kristdekomkraternas Riksting, dess högsta beslutande organ, håller man nu på att diskutera euron eller inte. Tittar vi på lite ekonomiska fakta som Lars Jonung och Fredrik Sjöholm diskuterar i sin artikel om hur en optimal valutaunion ser ut för Sverige och unionen EMU är det långt från en optimal valutaunion. Man inleder artikeln med att säga:

Teorin för optimala valutaområden är den grundläggande ramen för nationalekonomernas analys av för- och nackdelar med ett medlemskap i en valutaunion. I forskningen kring EMU intar den en central plats. Denna teori används här för att kartlägga det lämpliga eller ’’optimala’’ valutaområdet för Sverige. Granskningen visar att detta geografiska område i första hand bör omfatta Finland, möjligen också Norge och Danmark. Utanför Norden är det svårt att finna kandidater för ett ’’optimalt’’ valutaområde med Sverige som medlem.

Att i detta fall då gå med i en valutaunion som sträcker sig över hela Europa (så gott som) är inte optimalt. Följderna vi kommer få se är en penningpolitik som styrs av Europeiska Centralbanken och alltså inte är anpassad till Svenska förhållanden. Då är det logiskt för “kollektivets bästa” att inte se till den lilla ekonomin Sverige vid ränteförändringar utan att istället titta på de större ekonomierna Tyskland, Italien och Frankrike som idag ingår i unionen. Dessa länder har en annan företagskultur än Sverige och således andra behov och förutsättningar för sin penningpolitik. Detta leder alltså till att vi ger bort ett av våra idag två starka verktyg för att sköta vår ekonomi vilket inte kan anses rationellt.

Vad tror man att man ska uppnå med ett samarbete? Ja, argumenten är många. Allt från argument som att “det blir lättare att röra sig över gränserna” vilket är ren och skär goja. Jag har växlat pengar inför en utlandsresa, annars har jag tagit ut kontanter på plats och aldrig varken fått ett påslag från min bank för detta (växelkursskillnaden mellan banken och t.ex. Forex är marginell) och heller aldrig haft något problem med det (beror givetvis på vilket land man reser till men vi pratar ändock bara Europa för tillfället och i detta område fungerar det exceptionellt bra).  Så det argumentet är inget som håller.

Andra argument som att det till exempel skulle underlätta för företag är ju något starkare, men detta faller ganska platt när vi tar upp SEPA, Single Euro Payments Area, där det idag är fullt möjligt för så gott som alla Europeiska länder att betala och få betalt i Euro (se t.ex. Nordea Corporate Service SEPA).

Så, vad skulle vi tjäna?  Jag skulle vilja påstå motsatsen, att vi kommer förlora på ett samarbete, och vill påstå att  följande artikel säger ganska mycket

Germany’s finance minister has admitted for the first time that the introduction of euro notes and coins almost five months ago has led to significant price rises across the country and left consumers feeling they are carrying the burden of the transition to the new currency.

Vidare fortsätter man i artikeln

Hans Eichel said that the cost of the changeover from marks to euros had been more expensive for the consumer than the government had expected, particularly in the areas of food and the service industries.

Så, för mig är det en gåta varför man vill inför Euron, vad tror man sig tjäna på detta?

Dagens opinion tror jag baseras på att kronan har åkt hiss och nu nått bottenvnåningen. Man tror sig komma tillrätta med dessa sväningar, volatiliteten, genom att byta valuta. Men som SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist sa när jag träffade honom och tog upp frågan euro:

Att byta valuta kommer inte lösa någonting, det ändrar (nästan) bara namnet på den valuta man handhar

Citatet är givetvis en förenkling , men, det spelar ingen roll vilken valuta man har, volatiliteten kommer finnas där oavsett. Dagens svaga krona är en effekt av baltikumkrisen och kommer sig av att Sverige har otroligt stora summor pengar utlånade i baltikum. Euron hade också tagit stora skada om det hade varit så att vi hade varit med i samarbetet redan idag och krisen hade uppstått i en integrerad ekonomi där Sverige hade varit med i samarbetet. Vilket alltså hade lett till att krisen hade dragit ned eurons värde istället för kronans.

Så, jag skulle vilja veta ja-sidans argument för varför vi ska gå med. Vad är det som kommer bli så otroligt mycket bättre i och med att vi går med i sista steget av samarbetet och inför en ny valuta?

Ekonomiska kriser hit och dit. Problem, slut på pengar, arbetslöshet och irritation är några ord som lätt kan beskriva läget för Baltländerna just nu. Journalister drar sig med ord hit och dit som stagflation, deflation, recession osv. men jag tänkte försöka redogöra lite kort för krisen, vad den består av och varför den är ett stort problem även för Sverige.

Dessa kriser hade nog fått klassning nummer 6 av WHO om det hade varit något som smittar människor likt en influensa men nu är det ju något som smittar folk som fattigdom istället. Så finanskris kan nog ändå ses som en pandemi.

Vad är det då som hänt i Baltikum?

När Baltikum återfick sin status som suverän stat, alltså när Sovjet släppte sina klor om Baltikum, så fanns en stor efterfrågan efter det mesta och vissa personer och företag såg sina möjligheter att starta olika verksamheter. Bland dessa fanns Svenska banker som såg sina möjligheter att ta mark på finansmarknaderna i Baltikum. De som lyckades mycket bra var SEB och Swedbank, samt Nordea om än i något mindre utsträckning, som bland annat genom uppköp av Hansapank (numera rebrandat som Swedbank helt och hållet) tog stora marknadsandelar i alla tre länderna.

Dessa banker såg precis som bankerna i USA sin chans att tjäna grymt mycket pengar genom att låna ut mycket pengar. Har du dålig kreditvärdighet får du också hög ränta, smaskens tyckte bankerna. Man tänkte affärsmässigt och började göra pengar. Det som dock aldrig slog dessa smarta (de verkade väl vara det då om inte annat) gubbar (och säkert i någon mån också kvinnor) var att dålig kreditvärdighet uppkommer pga. att den som har denna dåliga återbetalningsförmåga förmodligen har det av en orsak, t.ex. pga. att man har ett lågbetalt jobb och kanske inte kommer kunna betala tillbaka hela lånet på utsatt tid.

I Baltikum var problemet av i grunden samma princip men i slutändan fick det ett helt annan praktiskt utfall då det mer handlade om lån för lyxkonsumtion. Historier om par som haft en lyxlägenhet och tre sportbilar var ingen ovanlighet under dessa länders glansdagar – som nu är över. Det säger sig självt, köpa en lya för några mille och sedan 2 – 3 sportbilar för någon mille styck det håller inte.

Så, bankerna började inse att pengarna inte rullade in i den utsträckning de skulle, man började fundera på om man kanske var ute på lite djupt vatten och insåg att; Ja jädrar, det är vi!

Lite tekniska aspekter

På det något mer tekniska planet kan man beskriva krisen på många sätt, men ett problem som gjorde att krisen började sätta sina spår väldigt tydligt i Sverige var att Riksbanken gick ut och sa att man måste återställa valutareserven::

Den senaste vågen av oro utlöstes av Riksbankens besked på onsdagen, att valutareserven ska förstärkas med 100 miljarder kronor. Åtgärden ses bland vissa aktörer på marknaden som en förberedelse för en devalvering i först Lettland och därefter i övriga baltiska länder.

En kort sammanfattning av problemet ur en teknisk synvikel skulle kunna vara såhär (citat från ovanstående artikel):

Devalveringar i Baltikum skulle sannolikt leda till kraftigt ökade kreditförluster för de svenska bankerna och därmed skada Sveriges ekonomi.

Konsekvenser

Konsekvenserna är ganska uppenbara, arbetslöshet, låg bruttonationalinkomst, rusande utlandslån och nedskärningar i den sociala välfärden. Välfärd är ett uttryck som det dels gått inflation i dessutom måste jag säga att man i ett sånt här sammanhang inte ska använda ordet, välfärd för dig är säkerligen något helt annat än välfärd för mig. Men, för att förenkla sammanhanget valde jag det ordet och hoppas på att din tolkning är något sån är i linje med min. I alla fall, arbetslösheten är väl, om inte det så, en väldigt tydlig konsekvens av problemet. Hög arbetslöshet är inte att leka med, titta på Japan och deras kris som de nog än idag inte riktigt lyckats lyfta sig ur. Det är svårt att komma ned i låga nivåer igen och det är en stor både social och ekonomisk aspekt av problemet.

Inte nog med att dessa lyxkonsumenter blir av med sina fina bilar, bankerna riskerar få problem med var de ska göra av sina stora bestånd av lyxbilar (som de återtagit från låntagare som inte kan återbetala sina lån) och ett kraftigt sjunkande skatteunderlag, landet kommer helt enkelt gå i konkurs. NEJ! säger du, inget land kan gå i konkurs och det är helt sant, men, ett land kan få slut på pengar och det vet vi ju alla var det brukar sluta.

Lösning

Vi sitter stilla i båten och väntar tills det gungat klart, eller? Nej, det kan vi självklart inte göra. Vi måste se till att världssamfundet sluter upp och hjälper våra grannar som är i nöd. Sverige är, tro det eller ej, ganska välmående ekonomiskt. Vi har reserver, vi har en, relativt, liten stadsskuld och kan således låna ut pengar till våra väl behövande grannar. Observera nu att det inte rör sig om något slags bistånd eller någon gåva, detta är pengar som ska lånas ut mot en marknadsmässig ränta och en riskpremie där de baltiska staterna går in som garanter för lånet. Med dessa pengar måste sedan dessa tre länder fokusera på G. G? Ja, G, statlig konsumtion. Man måste utbilda, bygga ut infrastruktur och se till att staten är den som går i bräschen för att konsumera och därigenom skapar förutsättningar för att företag startas, förutsättningar för folket att vidareutbilda sig och förutsättningar för folk att överleva även en tid i arbetslöshet då den uppstår.

Slutsats

Baltikum som egna stater upplever sin första riktigt stora finanskris som suveräna stater sedan frigörelsen i början av 1990 talet. Dessa ekonomier behöver stötar för att bli stabila men dessa stötar får inte göra punktering på ekonomierna på kuppen (om det inte redan hänt) och vi måste med samlade krafter se till att de får hjälp. De måste genom statlig konsumtion stimulera landet, dess företag och viljan hos folk att återigen börja handla för att ekonomin skall komma igång. Hjulen måste börja rulla igen!

Efter att idag har diskuterat spel-teori (nej, vi pratade varken om trisslotter eller V75), frihandel, amerikansk politik och behavioral economics i tre timmar med Dr. Mark Ahlseen från Bethany College inser man hur ekonomin och politiken sällan drar jämt. Vetenskapen ekonomi har sina fasta modeller som är ganska självförklarande, följ dem och du har en ganska väl fungerande ekonomi. Visserligen, vi har marknadens misslyckanden osv. men en marknad som sådan, utan girighet, utan klantarslen osv. skulle utan politikens inverkan förmodligen sköta sig själv väldigt bra.

Så f*n heller att den skulle tänker många, se finanskrisen vi är mitt upp i. Jo säger jag, det är inte ekonomins fel. Felet ligger i girigbukar och politiker som vill väl – i alla fall väl enligt sitt sätt att definiera saken. Orsaken till nuvarande finanskris ligger inte i nyligen förd politik, nuvarande Bush-administration har till och med försökt att begränsa den utlåning som lett till dagens problem men det har demokraterna effektivt satt stopp för, läs Charlie Weimers artikel Vem ska vi skylla den amerikanska finanskrisen på? om du vill få en inkörsport till vidare efterforskningar i ämnet. Hur kommer detta gå om det nu blir en demokrat som president? Då kommer demokraterna ha hela makten i USA närmaste fyra åren. Man får då alltså en demokrat, Barack Obama som är starkt emot globalisering, NAFTA, allmän frihandel osv. Detta skulle vara katastrof! Missförstå mig inte nu dock, jag förespråkar ej heller John McCain och det största problemet med honom är hans val av vice president kandidat, Sarah Pahlin. Sarah Pahlin är starkt religiös och den bild hon gett av sig själv kommer leda till en tillbakagång i det idag ganska sekulariserade USA. Av detta kan man inte annat än dra slutsatsen att amerikanarna har att välja på pest eller kolera – tragiskt. Det är skönt att man inte är röstberättigad.

Nej, Obama vid styret skulle nog ställa till problem då man garanterat kommer införa begränsningar i internationella handeln, frihandel är en av de viktigaste komponenterna i en blomstrande ekonomi.

Herr McCain skulle nog vara ett strå vassare, men hans val av vice presidentkandidat fäller honom per automatik och gör även honom ovalbar, ledsamt.

Spännande att se hur ekonomin kommer utvecklas kommande år. Utan USA som en stark aktör i den globaliserade ekonomi vi lever i idag kommer kartan ritas om – och det drastiskt!

Skulle finanskrisen smittat eller kontaminerat biologiska varelser hade vi varit döda för längesedan, haven hade varit förångade och Tellus hade förmodligen explorat och alla spår av jorden hade varit utraderade. Depressionen á la 30 tal, trodde du att du skulle få vara värst va? Haha nejdå, det har finanstoppar, politiker och inte minst republikaner sett till att fixa nu.

Den här blogen är politiskt obunden och politik ska inte florera här, men, då ekonomi och politik går hand i hand är det svårt att alltid skilja dem åt, speciellt i fallet i den artikel jag just länkade till.

Vi såg under dagen idag groteska nedgångar på börser både i Europa och Asien, men även USA sprang på bra nedför. Men imorgon kommer vi nog titta tillbaka på dagen idag och tycka det var milt. Pia Gripenberg skriver på dn.se:

Och där skickade 228 amerikanska politikerna en ny brandfackla rakt in i den finansiella härdsmältan. Politikerna är uppenbarligen mer måna om sin egen framtid än världens.

Ja, det är precis vad de gjorde. Inte nog med att krisen nu spritt sig till Europa, den tar inte slut heller. Som de flesta nog vet idag är världsekonomin väldigt förenklat som ett korthus, faller en bank så faller alla. Njea, så enkelt är det ju inte men principen är sådan. Allt hänger ihop. Nu har republikanerna dessutom sett till att än fler amerikaner kommer gå arbetslösa, huslösa och hamna i en säker misär – Bra jobbat gubbar!

Nu faller lotten på Henry Paulson att för fjärde gången (om jag räknat rätt) lansera ett “räddningspaket” vilket förmodligen inte alls kan påminna om det han lagt tre gånger tidigare. Hur fort kommer det gå? Ja, när problemen är av digniteten 700 miljarder dollar plockar man inte bara fram ett nytt förslag ur rockärmen och frågar “blir det här bättre då?”.

Nej, det här garanterar nog att vi kommer se fler banker och institut falla = fler förlorar sina jobb och vi kommer se konkurser på löpande band kommande år.

Man säger att krisen inte spritt sig till Sverige, att vi står starka och att banker inte kommer falla och det vore rimligt att påstå – om vi hade levt i en isolerad värld. Det finns dock inget som heter “Svensk ekonomi”. Visst, vi kan studera Sveriges ekonomi ur ett makroperspektiv och konstatera väldigt mycket, men till syvende och sist så är det så att Svensk ekonomi är beroende av resten av världsekonomin. Det såg vi inte minst bevis på idag då Riksbanken gick ut och pumpade in 30 miljarder US dollar för att man behöver fylla på systemen med likvider.

Vidare skriver Pia Gripenberg på dn.se:

För politikerna i representanthuset är nu på väg hem till sina egna delstater där de ska kampanja för att bli återvalda. En del lär nog med stolthet säga att “Jag såg till att inte 700 miljarder dollar av era hårt skattade pengar slösades bort på finansmatadorerna på Wall Street”.

I princip har de rätt. Men när priset är arbetslöshet, räntehöjningar och nya bankkrascher i många fler länder än USA, är det alltför högt.

Detta är precis vad jag också tror att dessa politiker kommer göra, men det ironiska i det hela är att de lika gärna skulle kunna argumentera såhär:

“Jag såg till att just Ditt företag gick omkull eftersom Du inte fick någon kredit av banken för att fortsätta dagliga driften av Ditt fåmansföretag”

Eller

“Jag såg till att Ni blev arbetslösa för att det företag ni jobbar på inte längre kunde få lösa något röreselkapital”

Grattis, det är starkt jobbat, verkligen något att vara stolt över!

Ja, människor i flock beter sig sällan rationellt. Enskilda människor beter sig allt som oftast mycket rationellt och korrekt, men i grupp är det motsatsen. Jag hoppas dock att detta kommer bli ett undantag. Att amerikanska folket inser vad som hänt, att de, oavsett partifärg, som röstat ned förslaget gjort främst amerikanska folket, men även resten av världen, en stor björntjänst.

Bra jobbat gubbar!