chamoto.se

De Svarta Fåren fick idag ett besök. En restaurang som är belägen vid stortorget i Gamla Stan, Stockholm. Man möts direkt av en något trång men ganska gemytlig stämning när man kommer in där. Med sina ruggade väggar (medvetet nedslipad betong som är spartanskt färgsatt), spartanska inredning och varma miljö känner man sig välkomnad. Den väl fungerande servicen gör att helhetsintrycket höjs.

Man verkar ha lagt ned tid på menyn som inte är allt för lång, den innehåller lagom många rätter för att jag ganska snabbt skulle kunna bestämma mig för en rätt men ändå känna att jag hade en bred valfrihet, det man dock måste förändra är det helt absurt dyra förrätterna. Det finns en(!) förrätt under 100 kr, den kostar 95 kr. Jag är då inte finkänslig för priser, se min recension av Fem Små Hus, och jag betalar gladeligen pengar för god mat men en vanlig restaurang kan inte sälja på mig en förrätt för mer än 100 kr och tro att jag ska köpa den. Kanske att just Fem Små Hus hade lyckats med detta konststycke, men då ska det också vara just en restaurang i det övre skiktet, och De Svarta Fåren är en fin restaurang, men den har inget att erbjuda som ingen annan restaurang har – alltså är man helt ute och cyklar vid den här prissättningen.

Annars ska den lilla detaljen nämnas som gjorde mig glad och det var doften av eldat trä (antar att det kom från antingen en öppen spis eller en vedeldad ugn) som man kände svagt, detta flyttade ut mina tankar till skogen och friluftsliv. Så, positiva associationer, god mat och en fin atmosfär drar upp helthetsintrycket, de totalt överprisade förrätterna drar ned betyget en hel del liksom de något obekväma (men fina) stolarna. Så, De Svarta Fåren får 3 av 5 möjliga poäng.

Efter ett besök i en butik i Stockholm kan jag inte låta bli att tycka om dess särskrivningar. Vanligtvis hade jag totaldissat detta men dessa skrivningar kan jag bara inte låta bli att tycka om.

Som den reklamfetischist man blivit på sistone kommer här ett smakprov på en reklamfilm som fått utstå mycket kritik senaste dagarna.

Man har diskuterat huruvida det är rätt att göra en film på detta tema eller inte, huruvida man kan blanda in religion och ett ämne som i alla fall i vissa kulturer är tabu att diskutera idag, Naqib, burka och andra typiska religiösa plagg.

Sjysst thaikäk finns i kransen, dessutom har de en grym logga.

Förstaden till staden ….

Äntligen lyser jorden igen

Jordgloben lyser inte! Katastrofen är ett faktum.

Allt för sällan som man är ‘finkulturell’ idag. Men, i lördags så var det så dags att faktiskt besöka den vackra operan i Stockholm. Operan som gästades var Xerxes, en mycket intressant uppsättning då man har tagit perserkriget, då Xerxes skulle vandra in i Europa för att ta över och vidga sitt rike, och placerat det i 1930-tal. Det hela blir en smått absurd känsla och man kan inte annat än dra på smilbanden och tycka att det hela är mycket roligt. För trots sitt allvarliga kärleksbudskap så hyser denna uppsättning en stor portion humor, både i kommentarer och händelser.

Operasångarna gör en enastående insats då man, som operan själv valt att uttrycka det

[...] som kan roa eller oroa dagens publik, är att en manlig roll är skriven för en kastratsångare – hos oss spelas den av en kvinna

och hon, Katarina Karnéus, gör en som sagt enastående insats. Inte nog med att rösten, utan hållning, rörelse och ja, det mesta förmedlar en känsla utav att hon faktiskt är Xerxes.

Somden ganska icke-frekventa operabesökare jag är kan jag nog inte komma med ett så mycket mer djuplodande tyckande men, som den lekman jag är rekommenderar jag varmt uppsättningen om Xerxes på Kungliga Operan då den bjuder både på humor, vacker sång och allvar.

Ordet rättvisa har kommit att bli allt vanligare i debatter, tidningar, alldagligt tal osv. Vi måste ha ett rättvist samhälle eller det måste vara rättvisa löner.

Jag känner igen den här argumentationen och den är ganska vanlig i en mycket speciell del av allas våra liv; uppväxten, tills man fyllt sisådär 12 år ungefär. Känner du igen frasen “mamma, han tog min spade” från sandlådan, eller “pappa, hon tog mina legobitar”. Ja, just det, rättvisa är de där svartvita skillnaderna som finns i livet tills dess att man fyllt ungefär 12 år.

Idag står politiker och skriker och skränar om det ska vara rättvis hit och dit, men snälla ni, vad i hellskotta är rättvisa? Jag blir mer och mer irriterad på denna rättvisa som aldrig får någon definition. Är rättvisa enligt politikerna att alla tjänar exakt lika mycket pengar, eller är rättvisa att alla betalar exakt samma procensats i skatt eller är rättvisa något annat?

En välrenommerad svensk ekonom sa till mig vid ett tillfälle att rättvisa är just ett sånt ord som man använder tills man fyllt just 12 år vilket har fått mig att själv i princip aldrig längre använda ordet rättvisa, för han hade ju rätt, vad betyder det?

Slår vi upp ordet får vi reda på att det betyder “rättvis [²r'et:vi:s] rättvist rättvisa adj. opartisk, objektiv”. Jaha, ska vi ha ett opartiskt samhälle, eller ett objektivt sådant? Ja men visst, berätta för mig hur just du ska göra samhället objektivt.

Nej snälla alla ni som använder ordet rättvis, använd det när ni pratar med barnen i sandlådan, “det är inte rättvist att ta spaden från Milla när hon leker med den”, det kan jag gå med på, men att prata om rättvisa skatter eller rättvisa förhållanden i skolan är bara så patetiskt, för ingen vet ändå vad det betyder.

Idag kan vi läsa i en undersökning av DN att privatdrivna sjukhus är vinstdrivande och att dessa vinster slussas ur landet för att sättas in i så kallade “skatteparadis”. Lars Ohly kallar detta i samma tidning för rofferi och Göran Hägglund kontrar med att säga att det är ett bevis för att det går att effektivisera den offentligt ägda sjukvården och Hägglund har en mycket viktig poäng där.

Hägglund pekar på en viktig aspekt i det system vi har idag. Offentligt ägda institutioner brukar uppseendeväckande ofta “slösa” med de medel man har tillhanda, detta bevisas utav att både friskolor och privatdrivna sjukhus idag går med vinst – vilket är naturligt, kommersiellt drivna institutioner skall generera vinst, annars kommer det inte finnas något intresse i att driva dessa.

Det djupare rotade problemet, att offentliga instanser slösar med medel tror jag är svårt att komma från. Staten är sällan eller aldrig en bra entreprenör.

Av dessa slutsatser kan man dra en enda korrekt slutsats, all offentlig verksamhet som ämnar att på något sätt sälja tjänster eller produkter till kunder, brukare, klienter eller vad man vill kalla dem borde upphandlas. Beakta följande räkneexempel:

Stockholms läns landsting driver ett sjukhus för 1 miljard kronor om året och entreprenör A kommer och säger, jag kan driva samma verksamhet som ni gör men 10% billigare och samtidigt få en avkastning årligen om 2,5% vad är då lämpligast?

1. Att säga nej och låta landstinget fortsätta driva en verksamhet som kostar dem 1 miljard kronor extra under en 10 års period

2. Att säga bra, vi köper tjänsten för 900 miljoner kronor årligen och sparar in 1 miljard kronor per 10 årsperiod

Problemet är enkelt helt plötsligt, upphandla all denna verksamhet då den går att få billigare från privata sektorn än från den offentliga, det finns ju ändå inget egenintresse  i att det offentliga driver denna verksamhet så länge det offentliga erbjuder tjänsterna.